vad gör man när någon man känner dör...
håller på att dö av en obotlig sjukdom...
vad gör man när den döende inte vill prata om det...
inte vill på de sekunder..timmar ... dagar...
tidsenheterna som är nuet...
prata om livet....
jag pratar alltså inte om det..
respekt är ett honnörsord..
men orden finns kvar inom mig...
och blir till tårar när jag är ensam...
10 kommentarer:
Om man lever med döden nära sig, kan det vara skönt att prata om annat än det som man hela tiden tänker på när man är ensam...
Och ibland kan det helt enkelt göra för ont eller vara för skrämmande för att man ska kunna sätta ord på det.
Jag förstår din reaktion, vi som blir kvar har ju alla våra tankar och känslor kvar efteråt.
Skriv ner dina tankar... om inte annat så för din egen skull.
humlan.. jag kan förstå att livet vill kännas så normalt som möjligt, och jag respekterar det..
men det är precis som du säger..
det väcker ju enormt mycket känslor hos mig..
mamsen..det ska jag göra, det är en mycket bra idé
Man finns där. Nära. Ibland öppnar det sig och då går det att prata. Skriv och tala om det med någon annan som är dig nära. Den människan som vet och väntar på sin död behöver dig säkert men det måste få bli på den personens villkor. Vi kan vara nära i slutet men vi följer ju inte med över gränsen.
När min mamma dog gjorde hon det med sin hand i min. När hon tog sitt sista andetag glömmer jag aldrig. Jag är så tacksam över att jag fick vara där. Det var så stort, lugnt och fridfullt mitt i all vemodig sorg.
Skickar tröstetankar och varma kramar till dig!
Det är svårt det där. Lika svårt som när den som blir ensam inte vill/kan prata om sin sorg eller den som dött.
Tufft, förstår att det tär. Dels att se ngn kär försvinna bort, och dels av otillräckligheten. Att inte kunna göra något, att inte "kontakt". För självklart måste man respektera den önskan, men samtidigt har Du ett behov. Finns det ingenstans där Du kan få utlopp för det behovet hos ngn annan? Ngn som känner er båda, eller är bra på att lyssna. Så att även Du får lätta Dig
Kan ni prata om "resten av livet", dvs det som inte handlar om döden? Kanske kan det vara ett sätt att ändå få känna närhet?
tack för era fina kommentarer..
jag tror jag behövde se mina ord i skrift för att förstå att det inte är min resa det här.. jag kan följa med som någon så klokt skrev.. men bara till en viss gräns..
som tur är kan jag prata med andra om det..
tack igen..
dödens smärta också livets smärta är att vi lever okcså upplever den här närheten till det som inte går att begripra
en del behövrer prata om det
en del behövrer inte
döden är personlig okcså sammetidigt helt likgiltig rättvis för alla lika
om du behövrer prata med den här personen gjör ett försök
ellrer skriv ner det okcså ge det till honom henne en dikct
ord är mykcet små okcså mykcet vikctiga
tack embryo..
ord är viktiga..
viktigare än vi tror..
Skicka en kommentar