såhär på denna ap-dag..
ringer en vän till mig..
som inte hört av sig på flera månader..
senast la hon på luren..
jag skrev ett brev till henne häromveckan...
och när vi pratar med varann idag..
så är det som om hon har fernissat sig..
det finns inte en chans att komma under ytan..
vi pratar inte om det jag skrev om..
att jag var ledsen över att hon verkar arg och besviken på mig..
inte ett ord..
märkligt..
jag vet inte hur det här egentligen känns...
4 kommentarer:
Usch, jag har också en fernissad vän som jag inte förstår mig på. Hur blev det så och hur tar man sig vidare? Nyfernissning är ju så hårt. Måste man vänta i flera år på en spricka...?
Hoppas du snart vet hur det känns så du har något att förhålla dig till!
rädsla.... eller stolthet? eller ngt annat... sopa under mattan och lägga locket på.
Känner så väl igen det beteendet från en släkting. Aldrig våga prata om känslor eller det som verkligen är viktigt.
Istället får man försöka läsa de små handlingarna... ett brev, en födelsedagspresent, ett telefonsamtal...
Hon hörde av sig. Hon vill behålla kontakten. Hon försökte kanske "släta över"? Det är svårt det där för oss andra - vi som inte vill ha några ruttnande lik i gardroben.
Människor är knepiga.
jamen det är ju för lite ashtanga primary bara.. inget annat.
drick ur den rosa muggen så blir det genast bättre!
heja, heja!
Egendomligt beteende, men tyvärr inte helt ovanligt. Det var nog hennes sätt att visa att hon ville vara sams.
Skicka en kommentar