men hallå där ute..
ni som har med tonåringar att göra dagligen..
Hur gör ni?
Hur kommunicerar man med tonåringar...
de säger ingenting..
förväntar sig liksom att man ska läsa tankar eller så..
och är allmänt komplicerade..
jag gillar inte tonåringar..
och snart har jag två där hemma..
HJÄLP!!
8 kommentarer:
Jag vet inte om det går att kommunicera med dem? Försök hålla dem mätta och varma så blir det 20 och lite klokare så småningom.
Ge dom fiskleverolja, mat, och låt dom sova nån gång ibland! Vips är dom vuxna med egna barn och du blir gammelgroda!
Tålamod, tålamod och tålamod är nog en del hanterandet. Inte tjata för mycket, verkligen prioritera vilka fighter som är viktiga och inte ta de andra. Enda gången jag tror att man ska pressa dem på vad det är de tänker på, är när det är otroligt uppenbart att de mår väldigt risigt, och då ska man nog tala om att man är rädd om dem. Annars låter man dem berätta när de vill och låter dem ha sina funderingar för sig själva när de vill. Visa dem att om de vill få sin vilja igenom så är enda sättet genom att kommmunicera - alla outtalade krav ignorerar du!
Skratta med dem när de är barnsliga, för det kommer de att vara ibland (jag skulle faktiskt vilja säga: uppmuntra barnsligheten! Vuxna kommer de att hinna vara i så otroligt många år ändå!). Låt dem vara stora och ansvarsfulla dessemellan, när du ser att de har den luvan på sig. Ignorera dåligt morgonhumör, låt dem sköta sina egna angelägenheter och se bara till att de äter, sover och tar hand om sin hälsa.
Tjata gärna om att de är viktiga som personer och att det som är bra för dem (och vad det är vet du oftast bättre än de, dvs du vet att "ut och supa med kompisarna" vanligtvis inte är bra - du har egna erfarenheter och kan tala om att du inte tycker att de behöver prova alla dumheter som du redan har provat åt dem) ska de prioritera. Se till att de aldrig glömmer att de är viktiga och värdefulla personer, även om du ledsnar på dem mellan varven... ;-) Tänk på att de för det mesta är ganska storvuxna treåringar och får behandlas med samma envisa konsekvens som när de passerade den trotsåldern! Klumpiga, osäkra, finniga tonåringar som är jobbiga i humöret och som försöker komma på vilka de är och byter identitet minst en gång om dagen... det är de som behöver älskas fullständigt villkorslöst, om inte annat för att de inte älskar sig själva så särskilt mycket (även om det kan verka så när de är stöddiga).
Ägna resten av energin åt att lära dig att nu måste du vänja dig av med dem! :-)
fiskolja, värme och tålamod.. *noterar*
visionary: jag tror det där med treåringar i vuxen kropp kan vara bra att komma ihåg.. och att älska dem ännu tydligare..
att vänja sig av med sina barn.. både ängsligt och roligt.. de ska ju lotsat ut i livet.. det är det som är meningen..
Ibland undrar jag med viss skräck hur mina små troll ska bli som tonåringar, när de redan som små troll ibland är fullfjädrade små tonårsflickor... Fast de kanske tar och lever ut det nu. Och så är de kanonlugna i tonåren...*s*
De måste brås på sin far....
var det där ironiskt eller?? nu har jag ju inte träffat stortrollet.. men jag tycker småtrollen påminner om någon jag träffat.. eller??
*fniss* verkar som en vettig lösning :-)
Krama dem mycket och kalla dem "plutten" och "pussgurkan" tills de storknar.
Skicka en kommentar